Almanackan på väggen visar att det är den 8 mars. Det är med andra ord den internationella kvinnodagen, och som centerpartist har man all anledning att vara stolt. För jag har glädjen att vara med i ett parti som i decennier låtit kvinnor ta plats på betydelsefulla positioner. Sollentuna kommun är sannerligen inget undantag.
Naturligtvis tränger jämställdhetsfrågorna betydligt djupare än vad som kan påvisas i statistik kring kvinnlig representation i styrelser och nämnder. Men könsfördelningen i kommunens beslutande organ är ändå ett av många relevanta mått på hur jämställdheten ser ut i dagens Sverige och i dagens Sollentuna. Exempelvis kan man konstatera att endast två ordförandeuppdrag av 18 i kommunen innehas av kvinnor (se ovanstående diagram). I sig är det inte unikt för Sollentuna. Det visar ändå att det finns förbättringspotential, både här och på andra håll.
För Sollentunacenterns vidkommande kan man konstatera att 61 procent av förtroendeuppdragen innehas av kvinnor. Det gör att vi har den klart största kvinnorepresentationen av alla partierna i kommunen. Ännu högre är vår representation om man räknar ordinarie ledamöter, alltså dem som faktiskt har rösträtt. Då närmar vi oss 70 procent. Detta illustreras i diagrammet ovan. Att det är helt tomt i Sverigedemokraternas stapel beror på att de inte har några förtroendevalda kvinnor i kommunen.
Att Centerpartiet ligger bra till i jämställdhetsstatistiken är inget nytt. Vi var först med att få en kvinnlig partiledare. Vi hade den första kvinnliga departementschefen och den första kvinnliga utrikesministern. Vi är första parti att ha en tredje kvinnlig partiledare i vår regentlängd. Dessutom är vi det parti som har störst andel kvinnliga kommunstyrelseordföranden runtom i landet, något som tidningen Dagens Samhälle kunde berätta om här i veckan. Vad denna långa tradition av starka kvinnor på ledande positioner i just Centerrörelsen beror på är svårt att säga. En av de vanligare förklaringar som jag hört är att jordbrukarkvinnorna sågs som jämlikar på ett helt annat sätt än vad som var fallet i andra sektorer. Medan landsbygdens kvinnor slet på gården sida vid sida med männen blev många andra kvinnor hänvisade till att ta hand om köket och barnen. Jag tror inte det är en heltäckande förklaring, men ett korn av sanning kan så klart finnas i den beskrivningen. Men jag tror också att Centerpartiet genom ett långvarigt engagemang för miljöfrågor och mindre traditionellt manliga politikområden också attraherat många kvinnor. Lägger man till att vi under lång tid haft Nordens största politiska kvinnorförbund, ett förbund som i delar av landet samlat fler medlemmar än själva partiorganisationen, så kanske man kan börja lägga pusslet.
Vad som slår mig är samtidigt att Centerpartiet sällan varit särskilt skrytsamt i fråga om sin förmåga att släppa fram kvinnorna. Det har liksom skett lite i det tysta. Det är först på senare år, möjligen i kraft av att vi numera skriver 2012 snarare än 1912, som fler i Centerrörelsen uppmärksammat att vi länge legat steget före. Vi har icje desto mindre ganska många år av relativt bra jämställdhetsstatistik att vara stolta över vid det här laget. Därför kan jag tycka att det är på sin plats att slå sig lite för bröstet om man är medlem i Centerpartiet.
Med detta sagt kan jag konstatera att det är lång väg att vandra innan Sverige är ett jämställt land. Ännu längre är det till den dag då vi kan betrakta världen som jämställd. Att driva på för att utvecklingen mot ett samhälle där kvinnor och män värderas lika är alltjämt ett uppdrag som är precis lika viktigt för Centerpartiet som för alla andra goda krafter. Att just vi varit hyfsade hittills är inget skäl att vara nöjd. Den internationella kvinnodagen är snarare en påminnelse om hur illa ställt det är runtom i Sverige och världen, och hur viktigt det är att vi uppmärksammar dessa orättvisor. Kvinnodagen är en dag då jag är stolt, men inte nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar