Kommunstyrelsens arbetsutskott föreslår att Sollentuna ska ansöka om medlemskap i Filmregion Stockholm-Mälardalen. Det kanske låter oskyldigt, men som så ofta bor djävulen i detaljerna.
Låt oss börja med att konstatera att Sollentuna är en borgerligt styrd kommun. Låt oss vidare anse det vara en sanning att borgerliga partier av principiella skäl ofta tenderar att vilja begränsa utgifterna till förmån för sunda finanser och begränsat skattetryck. Lägg därtill att medlemskapet i Filmregion Stockholm-Mälardalen kostar 300 000 om året. Ta sedan i beräkning att man för de 1,2 miljoner kronor man därmed lägger ut i medlemsavgifter under en mandatperiod får så gott som ingen garanti alls för att utbetalningarna renderar i actionfyllda biljakter på Turebergs Allé eller svepande kameraåkningar längs Edsvikens stränder. Och eftersom det är fullt lagligt att filma i hela landet så finns det dessutom en halvhyfsad chans att några minuter i en Beck-rulle eller någon feelgood-scen ur en Malmros-produktion skulle kunna utspela sig i Häggvik eller Silverdal. Vad som händer imorgon eller om ett par år i manusförfattarnas hjärnor vet vi inget om. Vad som händer med skattebetalarnas pengar har vi däremot större kunskap om.
I grund och botten tenderar ofta sådana här satsningar att handla om prestigejakt. En vilja att för oklar vinning få vara med och framhäva den egna kommunen. Kanske få sina five minutes of fame och i bästa fall skaka tass med Micke Persbrandt. Man får gärna kalla mig både naiv och idealist, men jag tycker att det är en rimlig ambition att som politiker undvika att befatta sig med sådant. Det är säkert svårare än man kan tro att undvika det, särskilt när man innehaft makten väldigt länge, eller när andra och viktigare prioriteringar står och faller med huruvida koalitionspartners får sin vilja fram. Men i huvuidsak. Som princip. Ja, då är jag av åsikten att satsningar som den här bör undvikas.
Som jag ser det finns det ett närmast oändligt antal sätt på vilka man bättre kan spendera 300 000 kronor om året. Det är inte så att jag är motståndare till kultur och film, alls icke. Men det är inte heller så att populärkulturen, eller kulturen i stort heller för den delen, riskerar att dö sotdöden om landets kommuner prioriterar barn- och ungdomskultur, äldreomsorg, skolan, miljön, trafiksäkerheten eller skattesänkningar framför någon miljon i mandatperioden till halvluddiga filmsamarbeten.
En sak som är tydlig är att kommunpolitiker som länge har haft makten men sällan behövt oroa sig för att förlora den, gärna drar på sig spenderbyxorna. Några exempel har vi väl på det också här i Sollentuna. Det finns till och med fler exempel med filmisk anknytning. Exempelvis tycks det nu stå klart att kommunledningen är sugna på att åstadkomma en alldeles egen "walk of fame" här i Sollentuna. En Hollywoodinspirerad promenad, där lokala berömdheter med en kändisstatus som gissningsvis kommer att kunna beskrivas med prefix från hela alfabetet, ska få sina namn förevigade under Sollentunabornas skosulor. Det är på sätt och vis ett lattjo projekt och en kul idé. Men är det verkligen väl investerade skattepengar? Tillåt mig tvivla.
Nu tillhör ju inte längre Centerpartiet majoriteten, så i den mån vi vill slippa medverka till den här sortens satsningar så slipper vi ju. Men det innebär ju inte att vi upphör att oroa oss för hur den av Moderaterna så omhuldade ansvarsfulla ekonomiska politiken egentligen bedrivs. Sa jag förresten att kommunens omsorgsverksamheter fortfarande går med underskott?
Mycket sunda synpunkter. Bra och tänkvärt inlägg.
SvaraRaderaTack för dessa värdefulla funderingar i en ekonomi där "vanliga" medborgare för det mesta tvingas välja både en och två gånger hur de ska använda sin ekonomi.